American Hudson River School Painter, 1823-1900 Jasper Francis Cropsey (February 18, 1823 - April 23, 1900) was an important American landscape artist of the Hudson River School. Cropsey was born on his father Jacob Rezeau Cropsey's farm in Rossville on Staten Island, New York, the oldest of eight children. As a young boy, Cropsey had recurring periods of poor health. While absent from school, Cropsey taught himself to draw. His early drawings included architectural sketches and landscapes drawn on notepads and in the margins of his schoolbooks. After studying architecture for five years, he turned his attention to landscape painting, under the instruction of Edward Maury. He visited England, France, Switzerland, and Italy in 1847, went abroad again in 1855, and resided seven years in London, sending his pictures to the Royal Academy and to the International exhibition of 1862. After his return home in 1863, he opened a studio in New York, where he resided until 1885, when he removed to Hastings-on-Hudson. Trained as an architect, he set up his own office in 1843. Cropsey studied watercolor and life drawing at the National Academy of Design and first exhibited there in 1844. A year later he was elected an associate member and turned exclusively to landscape painting in the 1840s, shortly after he was featured in an exhibition entitled "Italian Compositions." Cropsey married Maria Cooley in May 1847, traveled in Europe from 1847-1849, was elected a full member of the Academy in 1851, and lived in England 1856-1863. During this time he specialized in autumnal landscape paintings of the northeastern United States, often idealized and with vivid colors. One such painting is "The Valley of the Wyoming" set in eastern Pennsylvania. The name of this valley was given to the western state of Wyoming. He co-founded, with ten fellow artists, the American Society of Painters in Water Colors in 1866.  Related Paintings of Jasper Cropsey :. | River Isle | Mountain Glimpse | Autumn on the Hudson River | Starrucca-Viadukt | Greenwood Lake |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Edward john Gregory,RA.RI
1850-1909
William Hoare
William Hoare of Bath RA (c. 1707 - 12 December 1792) was an English painter and printmaker, co-founder of the Royal Academy noted for his pastels. Born near Eye, Suffolk, Hoare received a gentlemanes education in Faringdon. He showed a marked aptitude for drawing and was sent to London to study under Giuseppe Grisoni, who had left Florence for London in 1715. When Grisoni returned to Italy in 1728, Hoare went with him, travelling to Rome and continuing his studies under the direction of Francesco Imperiali. He remained in Rome for nine years, returning to London in 1737/8. Failing to establish himself in London, Hoare settled in Bath, an expanding spa town popular with the wealthier classes. He obtained numerous commissions, the most important being for official portraits of social leaders of the day (including George Frideric Handel) and political men. There are several versions of most of these, suggesting that he had a studio, and they were further publicised by the production of mezzotints by leading engravers of the day. Hoare himself was a delicate etcher and published a number of private plates, mostly of family and friends, including Miss Hoare (probably Mary), Christopher Anstey and the 3rd Duke of Beaufort. His pastels were influenced by Rosalba Carriera.